torsdag 31 maj 2012

Växtstöd från trädgården!




Mycket av det vi tror att vi vill köpa, har vi redan fått - utan att märka det. Vi måste bara ta oss tid att se det.

I början av maj upptäckte jag att jag hade slut på sådana där små planteringspinnar som man kan skriva vilken sort man sått och sätta i såraden. Jag letade i flera trädgårdsbutiker, utan att hitta några. Antingen var de slut, eller så hade de inte några alls. När jag nämnde det för min man, tog det inte mer än 10 minuter innan han hade täljt ett helt gäng till mig av gamla  spillbitar från boden...

Och så var det det där med växtstöd till sockerärtorna. Jag gick och drog mig för att bygga en ställning av hönsnät, för jag ville inte fästa den i odlingsramen permanent. Det kändes bättre att kunna möblera fritt, utan fasta konstruktioner, i den här bädden. Så läste jag i en fin trädgårdsbok, att det var vanligt förr, att låta ärtorna klättra på gammalt ris från trädgården. Sagt och gjort - jag tog mig för att rensa syrénbersån och fick på köpet en massa bra material att använda till växtstöd. Både små risruskor till ärtorna och längre störar, som jag kan använda till tomatplantor och bönor.

Det blev så vackert: gröna späda ärtskott som sträcker sig mot de gamla kvistarna. Naturen är alltid vacker och generös! 

Sedan gick jag och tänkte på att man borde göra så här varje gång man behöver eller vill ha något. Det vill säga, tänka igenom om det verkligen inte finns något av det man redan har som man skulle kunna använda istället. Låta köpandet bli det sista alternativet istället för det första. Ibland kan jag känna att jag köper saker nästan slentrianmässigt och i värsta fall helt i onödan. Istället önskar jag att jag bara skulle köpa det jag absolut behöver - och glädjas åt att jag är så lyckligt lottad att jag kan det!

Jag minns när min lilla dotter var nyfödd: Hur känslan av att den som jag vill ge allt, redan hade allt vad hon behövde och varken ville ha eller krävde något mera. Inga saker behövdes. Inga presenter eller upplevelser kunde vi ge henne som hon inte redan hade, genom oss. Det enda viktiga för henne var mig och familjen - våra leenden, vår omsorg och värme. Att somna mätt i en mjuk famn, eller se solens strålar genom fönstret. Det var nyttigt att öva sig på att inte ge något - men ändå allt.

Ett barn behöver inget som hon inte redan äger - men samtidigt allt som hon har. Tänk om man alltid kunde leva så!

9 kommentarer:

  1. Jättefina tankar Maja! Känns gott i hjärtat...

    SvaraRadera
  2. Verkligen tänkvärt!!
    /Anna

    SvaraRadera
  3. Lustigt, exakt samma sak tänkte jag på igår. Jag hade sett så fina klätterstöd på blomsterlandet. Av gjutjärn, helt fantastiskt vackra. Och jag önskade mig såna, önskade och önskade, men unnade mig inte eftersom de var alldeles för dyra. Istället byggde jag klätterstöd av gamla bambupinnar och en liten rest av ett ekologiskt bomullsgarn och när jag var klar såg jag att mina hemmabyggen var nästan lika fina som de där jag sett i gjutjärn....

    SvaraRadera
  4. så kloka och kärleksfulla ord :)
    trevlig helg och kram från dalsland//

    SvaraRadera
  5. Hej Maja
    Visst är det som du säger, återbruk är vackert. Känner mig själv så redig nu. Min dotter önkade sig sådandär uppvikta jeanshorts som finns att köpa i var och varanna affär. Nu hade vi sån flax att det inte fanns i rätt storklek just då i den butiken och vi hade inte tid att gå runt mer. Väl hemma kom jag på högen med sonens urvuxna jeans som jag sparat som laglapps material. Där hittade vi ett par
    jeans lagom i midjan men supertrasiga i knäna men so what det skulle ju bli shorts. Det tog en kvart att klippa till och fålla, som kronan på verket prydde vi fick kanterna med glitterstenar...

    SvaraRadera
  6. Jag har börjat känna såhär mer och mer! Ska jag köpa nåt som jag kan hitta på loppis blir det där istället. Dessutom har föräldrar och vänner en massa roliga saker de inte längre vill ha. Score! ;P

    SvaraRadera
  7. Det är också min melodi. Mer och mer. Särskilt framöver.

    SvaraRadera
  8. Jag rotar också i buskagen när jag ska binda upp. Det var förra året som jag inte hann köpa nya pinnar i samma takt som tomatplantorna växte. Tills jag såg min granne som bara satt en pinne från skogen som stöd. Köpaköpaköpa, så lätt det är att bara slängas med och tro att man behöver en massa saker. När jag behöver lappar till odlingarna klipper jag remsor av gamla mjölkkartonger och skriver på.

    SvaraRadera